Det är ett speciellt yrke - så speciellt att man knappt kan utbilda sig, ett svårt yrke, man ska vara en blomma i tapeten, vara armar och ben eller händer och fötter, kompensera funktionshindret, lämna hjärnan hemma, man jobbar för att jobba bort sig själv, ett fritt jobb.

Föreställningarna om att det här arbetet är så speciellt är vanligt förekommande. Det är ett speciellt arbete att arbeta för någon annan, och så pass nära. Men om det speciella hindrar oss från att få bra utbildning, lön och den status yrket personlig assistent förtjänar, måste det speciella med yrket tonas ner.

Verkligheten är väl ändå att det är ett yrke bland andra. Ett serviceyrke där man arbetar på uppdrag av brukaren. Ett svårt yrke kan det sannerligen vara men inte omöjligt. Det gäller att vara lyhörd nog för att ta in brukarens vilja, och ödmjuk nog för att förstå den.

Man ska komma ihåg att personliga assistenter arbetar för personer med kroppsliga funktionsnedsättningar, såväl som för människor med intellektuella funktionsnedsättningar.

Eller båda i samma person. Men hur funktionsnedsättningen än ser ut, arbetar ändå den personliga assistenten med stöd, service och delaktighet. Uttrycket att man ska vara en blomma i tapeten står helt enkelt för att en personlig assistent ska vara så diskret som möjligt. Finnas men ändå inte. Undvika att ta plats och kräva uppmärksamhet, speciellt om den personliga assistenten arbetar i brukarens hem.

Respektera brukarens integritet.

Att vara någons armar och ben eller händer och fötter betyder i praktiken att den personliga assistenten ska överbrygga och kompensera där funktionsnedsättningen sätter hinder. När man lämnar hjärnan hemma är det för att tydliggöra att brukaren är den som styr och bestämmer, och den personliga assistenten utför sitt arbete utan att lägga egna värderingar eller eget tänkande emellan.

För att klara av det är det bra att ha hjärnan med sig hela tiden. Uttrycket är symboliskt och underförstått att den personliga assistentens hjärna inte behövs i brukarens liv eftersom brukaren har en egen hjärna. När en personlig assistent arbetar för att arbeta bort sig själv, handlar det om att ordna för ett så självständigt liv för brukaren som möjligt.

Ett liv som andra. Det kan vara ett fritt arbete, eftersom man följer brukaren i det som han eller hon gör men det kan också lika gärna anses ofritt, eftersom de personliga assistenterna faktiskt inte kan bestämma innehållet. Det kan också vara ofritt om brukaren inte har förmågan till så många olika aktiviteter eller om aktiviteterna är väldigt rutinstyrda. Frihet eller inte så är arbetet utvecklande.

Vår upplevelse är att det finns det en hel del fördomar, föreställningar och även glorifiering kring yrket personlig assistent.

Det kan vara bra att syna dem innan man går vidare och funderar närmare över personliga assistenters kvalitéer och yrkesroll.

Finns det någon relevans i föreställningarna, finns det någon sanning i fördomarna och ger glorifieringen en rättvis bild av yrket?

Kanske har de tillkommit som ett försök att förklara ett yrke. Ett yrke som fortfarande har ett otydligt innehåll, där många personliga assistenter dagligen funderar över vad de egentligen ska göra och vad som faktiskt ingår i jobbet.

Man behöver en inkomst och måste därmed ha ett arbete och väljer ett som lämpar sig och som lockar. Det är inget annorlunda eller mer speciellt i detta yrke. Det är inget kall vi har fått. Vi har valt ett yrke och vi väljer att sköta det på ett professionellt sätt.

Statusen är tyvärr oförtjänt låg och yrket ses i vissa fall som ett genomgångsyrke. Lönen är inte anpassad till de krav som ställs och vi arbetar ibland under krävande och otydliga arbetsförhållanden med specifika anställningsvillkor.

Vi borde börja se det här yrket för vad det är. Ett yrke bland andra, men ett yrke med komplext och intressant innehåll. Det är dags att höja statusen i både våra egna och andras ögon.

Man behöver alltså ta sig en titt på de föreställningar och fördomar som i första hand används av oss personliga assistenter och kanske därmed speglar vår egen syn på vårt yrke.