Just nu när jag skriver det här är jag lite upprörd. Bakgrunden till det är för lång att lägga ut här, för många turer hit och dit som under årens lopp byggt upp ett slags ständigt närvarande frustration i mig. 

Låt mig bara säga som så här. Jag funderar starkt på att dumpa det assistansbolag jag har idag och leta upp ett annat. 

Jag har faktiskt funderat på att göra slut väldigt länge. 

Det är ungefär som med ett förhållande. I början var allt fint. Jag och mitt assistansbolag kom utmärkt överens, allt flöt på, vår relation byggde på ett slags ömsesidig respekt och förtroende; problem som uppstod löste vi tillsammans; ibland skavde det en smula, men aldrig allvarligt, aldrig så att det kändes som om en separation var en möjlig lösnig. 

Men nu. Är allt annorlunda. 

Jag känner helt enkelt att jag inte litar på mitt assistansbolag längre. Får alltid svävande svar på mina frågor. Får alltid bortförklaringar och suckande, istället för handfasta förslag på hur vi kan lösa problemen. Det känns som om vi sakta glider ifrån varandra. Att kommunikationen dör - och problemen kvarstår och blir till stora oöverstigliga berg som ingen orkar konfrontera. 

Igår satt jag och surfade runt och tittade lite på vad det finns för andra tänkbara assistansbolag i min närhet (Stockholm) . Och ja, det kändes faktiskt som om jag förberedde mig på att vara otrogen. Som om jag letade nya möjliga dejter. 

Något som jag funderar på att prova är en så kallad assistansfömedling för att få förslag på andra assistansbolag. Du kan klicka här för ett exempel på en sådan hemsida. Tjänsten är, som jag har förstått det, dessutom gratis. Vilket känns bra då jag har så väldigt lite ork just nu att härja runt själv på nätet och leta och ringa och greja. Bättre att få färdig förslag. Är det inget intressant så är ju ingen skada skedd så att säga. Då får jag leta själv. 

Kanske är det bara en fas jag går igenom. Kanske kan vi forfarande lösa våra issues. Men jag tror inte det. 

Det enda jag känner en viss oro för vad gäller att byta är att mina goa, fina personliga assistenter får en bra deal hos det nya assistansföretaget. Givetvis hade jag gärna sett bättre löner och villkor. Att vara personlig assistent är fortfarande ett extremt underbetalt arbete, men tanke på det jobb många gör. (Metaforen för detta skulle vara att jag har barn med min befintliga partner, och som jag månar om vid en eventuella separation). 

Ja, ja. Ska ta ett beslut snart. Återkommer med hur det blev. 

#life 

Socialpolitiken styrs vanligtvis inte av dem vars liv den påverkar, utan av politiker och tjänstemän utifrån politiska hänsynstaganden och en nödvändigtvis begränsad kännedom om andra människors livsvillkor.

Det gäller framförallt oss personer med omfattande funktionsnedsättningar som för vår överlevnad är beroende av andra människors praktiska insatser i det dagliga livet, exempelvis med uppstigning, påklädning, toalettbesök, duschning.

Ju större vårt beroende är, desto självklarare tar sig omgivningen rätten att ha åsikter om vad vi behöver och desto mindre har vi som berörs att säga till om när det gäller hur vi vill leva våra liv och vilka samhällsinsatser vi behöver. Som resultat ser vi ofta lösningar och tjänster som gör oss mer beroende av andra istället för oberoende.

I de flesta länder tvingar uppenbara bristande materiella resurser in oss i en begränsad och ovärdig tillvaro och gör oss beroende av omgivningens välvilja och välgörenhet.

Även i Sverige är vi andra klassens medborgare, enligt offentlig statistik.Men i Sverige är de beroendeskapande mekanismerna mycket mer subtila. Låga förväntningar på oss, överbeskydd och begränsade möjligheter till självbestämmande i vardag och livsprojekt gör att mänga upplever otillfredsställelse, frustration. och förtvivlan utan att veta var orsaken ligger.